Hej igen! Nu är det sportlov men snön har försvunnit för länge sen... Fast ja inte helt. Mina lov brukar innehålla en liten depression, nästan alltid. Min förra depression var på höstlovet och nu blir det sportlovet. På höstlovet var jag mest deprimerad för att Mattias hade dissat mig och jag fortsatte att tro att jag gjorde något fel som fick honom att ändras på så kort tid... Jag fortsatte även att hoppas att det skulle kunna bli något mellan oss i alla fall och att jag kunde förlåta honom för det han gjorde. Meeen nej! Idag skulle jag aldrig låta Mattias komma in i mitt liv igen! Det minsta tecken på det så gör jag drastiska åtgärder. Typ som för nån vecka sedan när Simon skjutsade hem mig ofta och eftersom Mattias också åker med i en duett så blir det ganska trångt. Sist jag åkte med så betedde sig matte ganska konstigt (vad jag märkte). Han var inte lika högljudd med Simon längre och han satt still, halvt i mitt knä och när jag skulle kliva ut så sa han ''hej då'' på exakt samma sätt som han gjorde i somras när han ''gillade'' mig... Sååå jag slutade åka med Simon hem.
Men det är inte därför jag skriver. Jag ska berätta om varför jag är deprimerad just nu:
Jo det är så här, alla mina kompisar har minst en kille som de skriver med. En av dom har en pojkvän också. Och jag känner mig ganska oattraktiv nu för inte en djävel skriver till mig... Jag börjar förlora hopp om att jag nånsin kommer att få en kille som tycker om mig för den jag är och inte är ute efter bara sex... Efter dem här åren som gått åt helvete med varenda kille jag blivit kär i och det har varit ett rent helvete sen 4:an till 9:an så VILL jag att det ska komma en snygg kille som tycker om mig för den jag är och inget annat! Jag vill inte vara ensam hela livet men snart börjar jag fundera om det kommer att bli så. Ni vet, att vara 15 år och ha snygga kompisar och aldrig haft ett seriöst förhållande är inte det lättaste kan jag säga.
Vi får väl hoppas att allt löser sig tillslut så hörs vi senare!
