Jag är allmänt glad och trevlig i min personlighet och det är sällan jag är riktigt ledsen så jag gråter sönder. Men om man kollar på mitt liv så förstår jag inte hur jag kan vara så glad för allt är skit.
Jag har inte träffat min pappa sedan den 28/12, bara pratat i telefon med han några gånger och berättat när jag ska ha min teateruppvisning så han kan komma och kolla. Men varje gång pappa kollar på saker jag är med på så blir jag alltid besviken för han går aldrig fram till mig och berättar hur duktig jag är eller hur stolt han är över mig... Det tär på mig att ens bjuda han på saker då om han inte visar det minsta uppskattning. Likaså har han träffat min syrra Madde medan jag gått i skolan eller jobbat eftersom hon är arbetslös och sjukskriven och har all tid i världen. Min andra syster hör han aldrig av sig till längre och då menar jag ALDRIG. Även om han vet om att hon är ledig någon helg så hör han inte av sig och vill träffa SIN EGEN DOTTER!?!?!?!? Det börjar bli så för mig nu också eftersom jag har jobb...
Sen har vi kärlekslivet då som inte finns men det vet ni redan.
Sen har vi plugget som bara blir mer och mer för varje vecka... Man tycker att man är duktig och blir klar med allt i tid och inte är sen med någon inlämning. Man blir stolt över sig själv när man är klar med alla läxor i ett ämne också. Men det är ju inte så kul att när man presterar på topp hela tiden så kommer det bara mer och mer läxor... Det är som att skura ett golv och sedan kommer en smutsig hund hem ock skitar ner igen också är det som om man inte skurat från första början men att man ändå gjort jobbet som man la ner flera timmar på att göra... Visst älskar jag skolan till viss del och det var väldigt längesen jag var skoltrött men nu börjar tröttheten krypa tillbaks och jag orkar inget mer... Fast idag har jag läst 100 sidor i en bok och ska läsa 200 sidor i en engelska bok, så jag är väl på god väg att bli klar.
Sen har vi min mamma, som druckit varje dag sedan nyår... Hon åkte bort härom dagen så jag och Madde pratade om det och jag har inte tänkt på att hon druckit exakt varje dag. Jag har inte lagt märke till det alls för än hon tog upp ämnet. Jag tror det är för att jag är så van att mamma dricker hela tiden. Hemsk tanke, men så är det. Min mamma är alkoholist men hon vet inte om det. Igår drack hon ett vinglas på restaurang, när hon kom hem gjorde hon irish coffey på en gång (stark whisky, farinsocker, kaffe och grädde). Min mamma har också problem med hjärtat, hon har hjärtarytmi som gör att hon har lättare få hjärtinfarkt. Sen att hon dricker gör det bara värre för alkohol framkallar hjärtrus. Alkoholism ligger också i släkten så jag är lite rädd att bli det i framtiden så därför jag jag aldrig på fester på helger, utan jag stannar hemma och pluggar eller jobbar. Jag är väldigt orolig för min mamma och detta är ett väldigt känsligt ämne att ta upp med henne med tanke på att hon har en annan bild av alkoholism och för att hon vet inte om själv att hon har ett problem. Jag vet inte om jag ska gå till kuratorn på skolan och prata eller inte. Men jag behöver ha någon som ger mig riktiga råd och någon som lyssnar på mina problem jag har.
Så jag har inget vidare bra liv alls men jag har varit med om så mycket så jag är allmänt glad ändå. Jag är inte ens i närheten av att bli deprimerad över huvud taget. Det är skönt. Men nu när jag lättat på en klump i mitt hjärta så har jag bara en sak kvar: HAADEEEE :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar